Jag ser inte botten av berget för mitt minne har inte plats för det längre. Nära toppen ser jag minnena klart, dom är smala, spetsiga och jag kan ta på dom, känna dom i mig. Runt omkring mig sträcker sig en bergskedja som slutar längre bort än mitt öga kan nå. Bergskedjan består av olika stigar som leder till olika toppar. Olika toppar i livet. Jag ser tusentals liv jag kan leva, men jag kan bara välja ett. Längst ner finns det en stig som löper längs med bergskedjan. Den är grön, den är lättillgänglig och bekväm. En självklar stig som låter sin resenär bara flyta med. Stigen är så härlig, så trygg. Den låter mig vandra oberörd genom dagar och nätter medan jag funderar över vilken av dessa bergstoppar jag ska bestiga och anamma som mitt livs äventyr. Ibland får man en känsla, ett hopp, en chans att vika av från stigen. Trots att man kanske inte riktigt är redo än. Man testar en av topparna. Hoppas att den ska vara lätt att bestiga och att livet längst upp är svaret på alla ens drömmar. Men en bit på vägen är terrängen för svår och risken för stor. Så man lunkar sakta ner igen och fortsätter längs den ofarliga stigen som redan tagit än halvvägs genom livet. Besvikelsen är stor men den rutinmässiga tryggheten medför en sådan lättnad att man snart är tillbaka till sitt gamla jag igen. Plötsligt finner man sig mer än halvvägs in på den enkla stigen och slutet på bergskedjan av livets toppar börjar skymta i horisonten. Paniken slår in och nu är inte längre val av topp lika viktig som att faktiskt nå dit.
Skit samma vad jag blir, bara jag når dit!
Krisen varar ett tag tills man uträttat vissa delmål som i perspektiv till ens obefintlighet tidigare upplevs som språngbrädor till ett nyare, fräschare jag.
Krisen har lagt sig och acceptansen börjar sätta in. Man kanske inte ska bestiga dom där bergen? Kanske är det just den här stigen nedanför berget som är ämnad åt mig? Dom där topparna är till för alla andra. Jag har det ju så bra här...
Så himla bra....
Tiden väntar inte på någon, inte ens mig. Även om jag vill tro att jag har kontroll och alla dom där sakerna jag ska uppnå i livet kommer ske.. sen... Jag ska göra ALLT, senare. Inte just nu. Senare blir till dagar, till veckor, till månader, till år. Plötsligt känns hälften av det jag skulle göra lite löjligt. Hade vart coolt att ha gjort det men nu är jag för gammal och det känns lite fånigt...
Känns lite fånigt....
Så listan halveras i takt med tiden och fortsätter att halveras tills summan av ekvationen på livets äventyr blir noll. Jag skulle alltså promenera genom livet i utkanten av mina drömmar och se hur varje bergstopp blir högre för varje år jag får på nacken och komma till insikten att mitt liv va aldrig något berg av äventyr, utan en stig som sakta smalnade av och blev så rutinmässig att sista halvan betades av med stängda ögon.
Horisonten närmar sig. Den oändliga bergskedjan som jag hade all tid i världen på att utforska var inte alls oändlig. Den sista toppen dalar hånande ner och möter upp slutet på min stig. Jag blickar åter upp över berget och ser dess magiska former, dess toppar och dalar och kan bara fantisera om vilka äventyr som väntar där uppe. Mina ögon tåras. Jag inser nu att äventyren inte alls väntar där uppe. Likt tiden så väntar dom inte på någon, inte ens mig.. Vägen är slut och det är alldeles försent att vända om och ta sig upp på bergskedjan igen. Jag vänder mig om för att söka tröst i mitt livs stig. Stigen som burit mig genom hela livet.. Den är helt platt.. Rak, platt och grå. Jag trodde den va grön?
Jag blickar upp mot berget igen. Berget lyser. Topparna är knallgröna. Vad hände? Min stig va ju grön. När blev den grå? Vad det efter jag slutade titta och betade av sista halvan på ren rutin? I slutet av vägen står det ett litet bord med ett timglas på. Bredvid timglaset ligger mitt facit. Jag plockar upp det och börjar läsa...
Det fanns aldrig några hinder längs dom stigande vägarna mot livets toppar. Det var jag. Jag hela tiden. Det var jag som var hindret. Jag som knuffade ner mig själv. Jag som hindrade mig själv att bestiga berget. Ursäktade mina aktioner med att tiden inte var den rätta. Som om tiden nånsin förändras. Jag gick genom hela livet och räknade stjärnor utan att inse att jag förlorat månen. Jag lägger ner facit och fäster blicken på timglaset. Det sista sandkornet faller till marken och ansluter sig till högen som var mitt livs drömmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar